2011-10-18
22:32:23
känsliga varnas...
efter skolan gick jag och en vän från klassen till bussen för att göra sällskap påvägen hem. vi går igenom tunnelbanan till bussterminalen på danderydssjukhus eftersom det regnade. när vi kommer ut vid bussarna ser vi en äldre asiatisk man som börjar småjogga efter en buss. eva tittar över axeln och jag vänder upp mig mot honom. eva säger - stackarn som inte han med bussen och jag instämmer......men mannen ger inte upp när bussen börjar svänga ut så smått kliver han ner från trotoaren och springer längs bussen och försöker slå på den för att få chauffören att se honom och stanna så han får åka med. men chauffören tittar åt andra hållet eftersom hon ser till att hon kan köra ut...
mannen ramlar och faller ner på sidan och benen åker in under bussen. eva vänder sig bort och skriker nej medans jag stelnar och ser hur mannens ben blir överkörda av bussen... det kändes som det tog flera timmar från det att han föll och jag insåg vad som skulle ske tills dess att det hänt men det kan inte ha tagit mer än någon sekund...
jag sliter tag i eva och säger åt henne att komma med och vi springr fram till mannen som är i chock och försöker ställa sig upp. vi får honom att sitta kvar och samtidigt som jag ringer 112 försöker eva prata med honom och ta reda på så mycket som möjligt.
busschauffören hade som sagt inte sett vad som hänt men hennes kollega i bussen bakom såg vad som hände och tutade på henne och gestikulerade åt henne att köra in till kanten och stanna vilket hon gjorde och klev ut och då såg hon vad som skett....
jag lyckades få mannens telefon då den ringde och det visade sig vara mannens son. mannen pratade inte svenska och var svår komunicerad då han var allvarligt chockad men efter att ha förklarat för sonen vad som hänt och att hans pappa skulle åka med ambulans till danderydssjukhus fick vi mannens namn och den informationen vi behövde.
ambulansen kom och tog hand om mannen. han hade en öppen krossfraktur av höger fot, det var i alla fall tydligt nog för mig att se men sedan vet man ju inte vad mer han fick för skador....
polisen samt trafikverket kom och förhörde eva och mig och frågade även om vi var okej.
själva skadan, mannens chock och de som hände efter olyckan har jag inget problem med alls, tycker inte att det var jobbigt. men bilden/filmen av hur mannen faller och sedan blir överkörd spelas om och om igen på näthinnan och det är jobbigt. men det blir bättre, självklart är det jobbigt att se det är inte konstigt att man känner sig chockad men jag vet att det blir bättre så det är bara att vänta ut.
det som känns otroligt tryggt är att jag nu vet att jag reagerar och agerar när något sådanthär sker. det vet man ju inte säkert förrens det har hänt. jag vet även att jag vet vad som ska göras och att jag gör det så det känns bra att veta.
men detta är en av de absolut obehagligaste saker jag varit med om och om jag ska vra ärlig önskar jag nog att jag hade gjort som eva och vänt mig bort...
mannen ramlar och faller ner på sidan och benen åker in under bussen. eva vänder sig bort och skriker nej medans jag stelnar och ser hur mannens ben blir överkörda av bussen... det kändes som det tog flera timmar från det att han föll och jag insåg vad som skulle ske tills dess att det hänt men det kan inte ha tagit mer än någon sekund...
jag sliter tag i eva och säger åt henne att komma med och vi springr fram till mannen som är i chock och försöker ställa sig upp. vi får honom att sitta kvar och samtidigt som jag ringer 112 försöker eva prata med honom och ta reda på så mycket som möjligt.
busschauffören hade som sagt inte sett vad som hänt men hennes kollega i bussen bakom såg vad som hände och tutade på henne och gestikulerade åt henne att köra in till kanten och stanna vilket hon gjorde och klev ut och då såg hon vad som skett....
jag lyckades få mannens telefon då den ringde och det visade sig vara mannens son. mannen pratade inte svenska och var svår komunicerad då han var allvarligt chockad men efter att ha förklarat för sonen vad som hänt och att hans pappa skulle åka med ambulans till danderydssjukhus fick vi mannens namn och den informationen vi behövde.
ambulansen kom och tog hand om mannen. han hade en öppen krossfraktur av höger fot, det var i alla fall tydligt nog för mig att se men sedan vet man ju inte vad mer han fick för skador....
polisen samt trafikverket kom och förhörde eva och mig och frågade även om vi var okej.
själva skadan, mannens chock och de som hände efter olyckan har jag inget problem med alls, tycker inte att det var jobbigt. men bilden/filmen av hur mannen faller och sedan blir överkörd spelas om och om igen på näthinnan och det är jobbigt. men det blir bättre, självklart är det jobbigt att se det är inte konstigt att man känner sig chockad men jag vet att det blir bättre så det är bara att vänta ut.
det som känns otroligt tryggt är att jag nu vet att jag reagerar och agerar när något sådanthär sker. det vet man ju inte säkert förrens det har hänt. jag vet även att jag vet vad som ska göras och att jag gör det så det känns bra att veta.
men detta är en av de absolut obehagligaste saker jag varit med om och om jag ska vra ärlig önskar jag nog att jag hade gjort som eva och vänt mig bort...
Kommentera inlägget här:
